tisdag 23 juli 2013

I'll take you to the highest mountain, to the depths of the deepest sea. And we won't need a map. Believe me.


Helgen har innehållit olika härligheter som: lunch med Stefania, vin och mat i Monti, upptäckten av kaktusfikonglass (fico d'India är alltså inte en variant av vanliga fikon, note to self) långpromenader med paus för väskshopping, Galleria Borghese (lyx: att kunna återvända till favoritmuseum många gånger för att fokusera på detaljer. Den här gången hade Micke läst in sig på hur Berniniskulpturerna är placerade i museirummet. Okej, lite prettovarning på det, men fint ändå. Samt ovant att inte vara historikern i vårt förhållande, Micke är ju i vanliga fall den som är inläst på samtiden medan jag har hand om dåtiden) och framförallt innehöll den Depeche Mode på ett slutsålt Stadio Olimpico. Jeezus vad bra det var. Julikväll i Rom, trettio grader varmt, 78.000 människor och ett band i högform gjorde hela stadion till ett gigantiskt, svettigt, dansgolv. Älskar hur icke-ängsliga italienare är, inga ironiska små danssteg utan bara röj. Trodde liksom aldrig att Shake the disease skulle bli en allsångshit. Och Martin Gore inte bara log, utan skrattade på scen. Hur ofta händer det?



Inga kommentarer: